tre svart katt -

Om du bara lär dig drömma om världen så är du redan rik

 
Jag gjorde den här mobilen till Harry som han fick när vi var i Stockholm. Eller det var väl kanske mer My och Martin som fick den, bebisar förstår ju inte direkt presenter. Pärlorna är från vikingaön utanför Västerås, fjädrarna från svanarna som hängde på min favoritpicknickplats i Berlin och grenarna är från en buske utanför vårt hus här i Tromsö. Så nu hoppas jag att Harry får en liten bit av allt spännande i världen i sina drömmar redan som liten.

lite fint som hände i stockholm

Att få träffa världens sötaste lilla Harry! Luddes syrra My och hennes kille Martin har precis fått barn och han är verkligen helt ljuvlig. 
 
 
Att träffa upp min mamma och syster för lunch på Wagamama. Mina dumplings och algsallad var god men Linas nudel-tofu curry var bättre så ta den om ni är där! Sedan hade mamma och jag en riktig heldag<3. Vi gick på Liljevalchs och tittade på vårsalongen. Det var nog en av de bättre utställningarna jag har varit på, det var så inspirerande att se verk av ännu inte etablerade konstnärer, det gjorde att jag kände på något sätt att jag också kan/hade kunnat!
 
På kvällen gick vi på bio och såg Frost, så himla gullig! Det var verkligen ett gammalt Disney-äventyr med fantastiska miljöer och karaktärer och det var länge sedan jag skrattade så mycket till en film. Dessutom tycker jag att den kändes lite mer modern än de gamla filmerna, med två coola prinsessor i huvudrollerna.
 
På helgen kom Malin och Patrik upp till Stockholm, så bra att dela lägenhet så man inte bara kan dansa tillsammans utan vakna upp ihop och prata om allt som hände igår! Och långfika och dricka massa kaffe och skratta och prata om allt som händer i livet som man inte hinner på telefon.
 
 
Att hänga med Malin <33 och Kimsan och André och andra vänner som jag inte lyckades fånga på bild!
 
 
Att åka hem till Lina och Mattias och äta världens lyxbrunch med blåbärsscones, ostbricka, hemgjord granola och juicebuffé. Prata med dem om vad som händer i allas liv och bra böcker och knäppa arbetsplatser.
 
Så jävla bra helg, fyfan vad det är fint att få vara med de människorna man verkligen känner!

Bada i fjorden

För några veckor sedan vaknade vi och gjorde scones, både vanliga och blåbär eftersom vi inte riktigt kunde bestämma oss. 
 
Sedan klädde vi på oss och gick ner i hamnen som också var lite nyvaken.
 
Fin.
 
Vi skulle nämligen åka på spabåt i fjorden! Det var Luddes julklapp från mig som jag nog var minst lika pepp på. Här är han i den vedeldade badtunnan som stod uppe på däck. Dagen vi var där var det tio minus men vädret var helt klart.
 
Det var så sjukt vackert. Hela himlen var mjukt smutsrosa-blå åt ett håll och mer glödande pastell åt det andra. Det här var innan solen hade börjat gå upp så hela våran färd var i grynings/skymnings färger.
 
Båten var så fin, en omgjord gammal fiskebåt som användts till att fiska valar och som nu är ett spa med badtunna och bastu och allt. Vi hoppade till och med i havet och sedan rätt upp och in i bastun. Fick sådan sjuk adrenalinkick och var glad hela dagen sedan!
 
Sanslöst.
 
Om ni är här någon gång och vill prova så var det denna båt vi åkte med.
 
Typ bästa jag gjort sedan jag flyttade hit.
 

☼☺☼Tack☼☺☼

 
Ville bara säga tack till alla er som läst, delat och kommenterat mitt förra inlägg, både här och på Facebook med en chai-te-skål från sjuksoffan! Det känns väldigt kul att det är mitt mest lästa inlägg hitills, ett inlägg där jag faktiskt verkligen säger någonting som jag tycker är viktigt. Läs gärna kommentarerna under också och lägg till om ni tänker på något mer!
 
Puss!!

Varför en komplimang inte alltid är en komplimang

Många av de åsikter jag har kring feminism och jämställdhet är mest en känsla av att något inte riktigt känns rätt. Som att jag, som ung tjej, får mycket komplimanger för hur jag ser ut och ganska ofta blir "raggad" på och att det ofta bara känns jobbigt och fel när det "borde" vara roligt.

 

Också var jag inne på Nina Åkestams blogg (som förövrigt är en av de smartaste och mest intressanta bloggar jag läser) och läste detta inlägg om varför man inte alltid blir glad över komplimanger som gäller ens utseende och närmanden från män. Och det satte precis ord på mina känslor.

 

Nina länkade också till detta inlägg av Alecia Lynn Eberhardt som skriver om varför man ska sluta använda linen "Nej, jag har pojkvän" om någon visar intresse för en när man är ute. Att man istället ska säga som fallet är, "Nej tack, jag är inte intresserad" eftersom det andra svaret späder på ett mönster som behöver förändras.

 

Kan ni inte läsa dessa två inlägg och sedan komma tillbaka hit? Jag vet att det kanske är längre texter än man normalt orkar läsa på internet men de är väldigt bra och jag har lite saker jag skulle vilja tillägga.

 

Jag jobbar idag som bartender ett par kvällar i veckan. Det är på ett litet ställe och de allra flesta av mina kunder är otroligt trevliga och bra människor. Men allt efter att klockan går och alkoholnivån stiger i lokalen så blir det jobbigare att vistas där som ung tjej och dessutom nykter (med det menar jag att jag inte ens har de förmildrande dimglasögonen på för vad som händer).

 

En kväll när jag jobbade för ett par veckor sedan så var det två män i 50-års åldern inne. De hade druckit ett par öl när de kom men var inte fulla. Jag hade mycket att göra så de fick inte servering direkt (vilket ingen fick). De försökte påkalla min uppmärksamhet men jag hade andra före så jag ignorerade dem. De började då prata om mig. De sa till varandra att jag var fin men att jag log för lite "det hade varit roligare att titta på henne om hon hade smilat mer". De bestämde sig därför för att de skulle få mig att le. Sedan började det, de ropade på mig, de ropade "heja heja" när jag gick förbi och när jag en gång råkade le så de såg det så ropade den ena "se där, vi kunde få henne att le". Jag kände mig så otroligt löjlig den kvällen, som att jag stod där bakom baren för att de gubbarna skulle ha något fint att titta på, att mitt jobb var att le för att behaga dem. Det är inte mitt jobb, mitt jobb är att servera dem något att dricka/äta och att blanda goda drinkar. Det sjukaste är att samtidigt som de här männen behandlade mig som någon sorts papegoja/valfritt annat djur förväntade de sig att jag ska vara smickrad över uppmärksamheten. Min kollega som är kille slapp all denna behandling.

 

En annan kväll för någon månad sedan kommer det in ett gäng som varit på julbord. De beställer varsin öl och ställer sig mitt på golvet eftersom alla sittplatser är upptagna. Jag går ut i lokalen för att plocka lite glas och när jag går förbi en av dem så grabbar han tag i min rumpa. Jag blir helt chockad, tar direkt ölen från hans hand och säger att han direkt måste lämna lokalen och att han inte är välkommen tillbaka. Han reagerar med kommentaren "Men lilla gumman, blev du sur nu, det var ju bara ett skämt". Jag svarar med att peka mot dörren och att till slut leda honom ut, förbi alla hans kollegor. Jag blev helt chockad över att han gjorde detta, om han gör detta på mig, som är på mitt jobb och som han vet bestämmer om han får vara där eller inte, vad gör han då mot andra? Min kollega som är kille slapp även detta.

 

Eller alla otaliga fulla män som skämtar tråkiga och sexistiska skämt och blir sura om jag inte skrattar åt deras tråkiga och sexistiska skämt, tycker att jag ska "bjuda till lite", då kanske de "dricksar bättre". Min kollega som är kille slipper även detta.

 

Jag skulle kunna fortsätta med många fler av dessa exempel och då har jag ändå bara jobbat i tre månader som bartender och dessutom på ett väldigt trevligt ställe. Men de här männen som beter sig på detta sättet och dessutom har mage att bli förvånade när jag inte tolerar deras beteende förstör mycket. Det gör mig ledsen, rädd och får mig att känna mig dum. Ibland känner jag till och med att jag kanske borde "bjuda till lite" och tänka "äh men de är ju bara fulla" eller "jag kanske inte borde ha rött läppstift, det är ju väldigt utstickande" men då försöker jag verkligen säga till mig själv på skarpen. DET ÄR INTE MIG DET ÄR FEL PÅ DET ÄR SAMHÄLLET.

 

Jag vet att jag är ung, jag vet att jag är tjej, jag vet att jag jobbar i en miljö där fulla människor vistas men de tre sakerna gör inte det till mitt jobb att behaga människor med mitt utseende eller leende. Självklart är det mitt jobb att ge bra service och det gör jag genom att servera bra drinkar och att vara trevlig så länge människor är trevliga och respektfulla mot mig. Jag anser inte att det är mitt jobb att vara trevlig mot människor som inte behandlar mig som en människa utan ett objekt, jag anser faktiskt inte att det borde vara någons jobb.

 

Jag är också så jävla trött på att känna att jag inte kan klä mig som jag vill när jag går ut eller ens när jag går till mitt jobb eftersom jag då får ångest om någon ger mig dryg uppmärksamhet. Att jag då direkt känner mig löjlig och dum som gjort mig fin fast jag ville vara fin för min skull och inte de dryga gubbarnas. Att jag får "skylla mig själv" eftersom jag "ville ha uppmärksamhet". Men vem fan vill ha uppmärksamhet av en full gubbe lika gammal som min pappa eller farfar och som dessutom inte ger mig uppmärksamhet för att jag gör mitt jobb bra utan för att han får njutning av att titta på mig? Inte jag i alla fall. Det enda jag vill ha av en äldre man är respekt, trevlighet och möjligtvis en bra konversation.

 

Och sådant här händer ju inte bara när jag är på jobbet, bakom baren. Det här händer hela tiden.

 

Jag har levt större delen av mitt vuxna liv utomlands. Mesta dels i Norge men också i Berlin och andra delar av världen på resa. Jag tycker generellt att jag känner mig säkrare och mer trygg i Sverige än i andra delar av världen men samtidigt kan jag inte ens räkna på mina fingrar de gånger jag blivit tafsad på och fått kränkande kommentarer även i Sverige vilket enligt mig betyder att Sverige inte är jämställt och inte ens nära.

 

Som i helgen på Sónar i Stockholm när vi går in på ett nytt dansgolv och en okänd kille kommer fram till mig. Han pussar mig på pannan och sedan vill han dansa. Jag skrattar lite men visar att jag inte är intresserad. Han ger inte upp. Jag säger gång på gång att jag inte är intresserad, jag slår bort hans hand som tar tag i mig, jag visar med hela mitt kroppsspråk att jag är här för att dansa med min tjejkompis bredvid mig. Till slut pekar jag på min kille som står bakom mig, då ger han upp. Efter ett tag byter vi dansgolv och samma okända kille kommer fram till mig igen. Jag avvisar honom väldigt bestämt men han lyssnar inte. Till slut tvingas jag be min kille att ingripa trots att jag inte för mitt liv kan förstå varför det ska behövas. När han gör det slutar den okända killen störa mig. Det var alltså inte nog för den okända killen att jag sa nej, det behövdes en annan kille för att han skulle lyssna på att han inte var önskvärd av mig som var den han försökte närma sig. Att en annan kille "ägde" mig var det som gav mig rätt till min egen kropp i hans ögon.

 

Eller den gången jag var på väg hem i Västerås runt midnatt efter en studentfest. Jag var helt nykter och skulle ta bussen hem ensam. En man kommer fram till mig med en bunt sedlar i handen och frågar vad jag kostar för en kväll. Jag grät hela vägen hem för att jag var så rädd och för att det var så obehagligt. Samtidigt som jag ifrågasatte mitt klädval och mina högklackade skor.

 

Eller när jag gick hem i lilla Karlskrona och män skrek efter mig på Ronnebygatan och undrade vart jag skulle och om det verkligen var säkert att gå själv för "en så söt flicka" med hotfull ton.

 

Eller hur jag nu tar med mig en hoodie eller mössa ut som jag kan ha på vägen hem om jag vet att jag ska gå själv, för att se lite mer ut som en kille och därför känna mig lite mer säker.

 

Eller hur i princip inga killar som stött på mig lyssnat om jag trevligt sagt nej utan istället blivit otrevliga och hur det har gjort mig mycket mer avstötande i första möten än vad jag vill vara.

 

Det är det här som är så jävla jobbigt. Jag vill inte behöva anta att killar som börjar prata med mig eller som är trevliga endast är intresserade av mig som ett objekt. Jag vill inte behöva gå runt med en skyddsmur men som samhället ser ut idag behöver jag det. Jag vill inte bli trakasserad när jag är mitt jobb eller att jag automatiskt som kvinnlig bartender förväntas göra en extra arbetsuppgift, behaga män med mitt utseende.

 

Jag vill inte att man ska bekräfta kvinnor genom deras utseenden, speciellt inte när vi är på våra jobb.

 

Jag vill inte att det ska vara som idag, att kvinnor mest ska finns där som något fint att titta på och som något som ska le så män kan fortsätta med sina viktiga liv där de gör allt viktigt jobb. 

 

Jag vill vara jag och jag vill bli uppmärksammad för att jag är smart, duktig, rolig, charmig osv. Jag vill bli respekterad för den jag är och det jag gör och inte hur jag ser ut. Jag vill kunna ha rött läppstift, kort kjol, tighta jeans och ändå bli behandlad som en människa, inte ett objekt.

 

Jag menar inte att man inte får ragga på någon ute. Det får man, om man gör det respektfullt, roligt, charmigt. Om den personen man raggar på visar att den vill att man ska fortsätta. Om det är på bådas villkor, om man lyssnar på ett nej.

 

Men att bekräfta någon genom deras utseende när de är på sina jobb, att ragga på någon som inte vill ha din uppmärksamhet och visar det, att ropa efter någon på gatan, det är inte en komplimang. Det är obehagligt och det gör en illa till mods. Det får en att känna sig som ett objekt och inte en människa. Tänk på det.

 

 
 

☺☺☺

Har haft det så sjukt fint i Stockholm, verkligen fyra superdagar. Hann träffa både bebis och systrar och mammi och Malin och vänner. Hann dock såklart också dra på mig en jävla sjukdom, vad är det som gör att det alltid händer när man är ledig? Vill inte tänka att jag spänner mig så mycket i min vardag att min kropp inte kan slappna av och bli sjuk utan att det typ hinner ikapp när man är ledig? 
 
Vaknade därför klockan halv två idag (typ aldrig sovit så sent) utan röst och med ett begär, glass. Pallrade mig ner till affären och införskaffade ett tre-pack (vad är det med att vara sjuk som gör en till fem år?) och har sedan legat i soffan efter dess.
 
Tänkte bara tipsa om några grejer som jag konsumerat här från soffan:
 
Eller Page kommer ut som gay. Så jävla starkt gjort och jag kan inte ens förstå hur hon klarar att prata i sex minuter innan hon säger det? Tänker på hur nervös jag är om jag ska hålla ett tal för typ klassen och inte ens berätta något om mig själv. Och hon håller ett tal för världen och berättar något viktigt, med ett bra budskap och att hon är gay och hon vet att det kommer bli världens nyhet och ändå gör hon det så bra. Coolt.
 
 
Bra text av Kakan också om varför det är så viktigt att Ellen Page kommer ut och varför det behandlas som en nyhet, läs här.
 
☺ 
Crockers nya kampanj där samma tjej modellar både dam och herrmode. Det behövs verkligen lite normbrytande reklam i modevärlden.
 
Jills Veranda på Svtplay
 
Finaste programmet jag sett på länge. Visar den där vanliga-människor romantiken jag älskar, blandat med härliga kändisar och fantastisk musik. Tycker att programmet med Kakan och Marit Bergman är de bästa hitills med alla är fina. Fantastisk estetik också, vill också sitta på en träveranda kulörta lyktor, lemonad och en gitarr i famnen.
 
Nu längtar jag bara tills Ludde ska komma hem från jobbet och steka pannkakor och ta hand om mig.
 
Puss!
 
 
 
 

Stockholm och lite känslan

Jag vet inte hur allt känns i Tromsö just nu, det är mest februari i min hjärna och det har aldrig riktigt varit min månad. Dessutom känns staden antingen för liten eller stor, det är varken någon puls eller lugnet i skogen/på landet. Det som är bra är att jag tjänar mycket pengar, jag har mycket tid och skapa och uppfylla personliga mål och jag kan styra över min egen tid nästan helt. Som nu måndag tisdag har jag jobbat dubbla skift i två dagar för att kunna vara ledig resten av veckan.
 
Jag försöker pigga upp mig själv med att se fram mot roliga saker som kommer hända och imorgon händer det bästa! Jag åker till Stockholm och stannar i fyra hela dagar! Det känns så sjukt lyxigt och det var länge sedan jag var såhär pepp. Jag kommer få träffa en ljuvlig nyfödd liten bebis, massor av familj och vänner och få tid att bara vara och hänga med alla. Ser dessutom fram så sjukt mycket att bara vara ledig och sitta på något café med de jag gillar bäst och bara njuta! Gå runt lite på stan, gå en promenad, dricka kaffe, vara ledig helt enkelt. Dessutom så har vi biljetter till Sónar i helgen, sjukt pepp!
 
Älskar verkligen den här känslan, peppigheten, har saknat den hela vintern men nu känner jag den lite igen!
 
Tycker bara det här är en helt perfekt outfit så den kan få illustrera min känsla. När jag är opepp vill jag bara gömma mig i sköna kläder, orkar liksom inte uttrycka någonting. Det är Quadron på bilden som förresten gör fantastisk musik, lyssna på Spotify!
 
 

I det lilla huset på gröna gatan

I det här lilla huset bor jag, det i mitten alltså. Det har förlorat lite karaktär sedan den bilden jag postade innan jag flyttade hit men det är fortfarande ett av de charmigaste husen jag sett i byn. Det bästa med det tycker jag nog är att det är så fruktansvärt litet men ändå ett eget hus, det är något speciellt med att ha hela stället för sig själv.
 
Såhär ser det ut på gatan nedanför huset.
 
När man kommer in i huset så kommer man in i en liten nybyggd del där de gamla uteväggarna är bevarade men nu som innevägg. Berget till höger är Tinden, Tromsös högsta och bilden är tagen från vårt köksfönster.
 
Här är förresten köksfönstret och vårt lilla bord. På stolarna (som vi hittat i en container) har vi två fårskinn som Ludde köpte när han bodde på Island.
 
Såhär ser resten av rummet ut. Mattan är min favoritsak, den köpte jag i höstas i Rumänien av en gammal gumma som färgat och vävt den själv. Ullen var från familjens får som betade på kullarna runt om. Jag tycker att mönstret är helt fantastiskt och älskar de starka färgerna. Resten av möblerna har vi antingen fått, lånat, hittat eller köpt billigt. Hatar egentligen soffbordet men det känns så onödigt att lägga pengar på möbler när vi inte vet hur länge vi blir kvar. Vedspisen står mitt i rummet, på traditionellt gammalt sett, den är liksom mitt emellan rummet och köket.
 

Köket är litet men vi har lagat massa god mat så det funkar bra. Det jag gillar bäst är det öppna skafferiet, känns lite härligt utomlands. Här skymtar ni trappan upp också.
 
Om man klättrar upp för den så kommer man till sovrummet. Där har vi världens skönaste säng, supertjocka duntäcken och utsikt över bergen och takåsarna. Känns verkligen som vårt egna lilla dunpalats och det behövs i den här kylan och februari-deppen.
 
 Jag tycker nog att det bästa med mitt lilla hus är att det är så charmigt, alla norrmänn som kommer hit har sagt att det känns precis som att vara på "hytten" och det stämmer nog. Dessutom är det lite roligt att bo så annorlunda, annars har det liksom mest varit vita lägenheter som har varit mitt hem (förutom huset vid skogen som jag är uppväxt i). Känns inte som att jag i framtiden heller kommer hamna i speciellt många furu-stugor och det gör det ganska härligt att iaf ha bott i en ett tag!
 
När vi flyttade in berättade vår hyresvärd att det bara bott kvinnor i huset tidigare. Det är byggt redan 1837 (om man ska tro google) och de som hade huset i början av 1900-talet var två systrar som aldrig hade några män. Efter det tog en annan kvinna över och bodde här tills hon dog. Sedan fick vår hyresvärd det och hon har bara hyrt ut till kvinnor, förutom Ludde nu då.tr
 
Huset ligger på gröna gatan men än så länge har jag bara sett den i vitt.
 
Hoppas ni gillade titten!

Gnocchis med trattkantarellsås

 
Igår kväll gjorde jag Gnocchis till mig, Ludde och Fredrik. Jag serverade dem med en trattkantarellsås, ruccola, riven manchego och rostade solrosfrön. Det blev sjukt gott så här kommer receptet. På ett ungefär, jag är ju inte så bra på det där med att mäta, smakar mer av under tiden.
 
Receptet räcker till fyra stora portioner.
 
Skala och koka 10 mjöliga potatisar tills de blir mjuka. Skär de i mindre bitar så går det snabbare. Mosa dem fint. Ha i massa salt, peppar, finriven muskotnöt (om du vill, jag älskar muskot så jag hade i rätt mycket) och ett ägg. Blanda ordentligt. Börja sedan ha i mjöl och tillsätt mer och knåda tills det blir en bra deg. Jag använde ungefär 7 dl mjöl tror jag. Degen ska kännas ungefär som en avslappnad mage, gå att trycka in men sedan studsa ut igen. Enligt min erfarenhet så ska man alltid knåda längre än man tror, degen blir mycket smidigare och konsistensen härligare. Rulla sedan till långa centimetertjocka korvar, skär i bitar och rulla ihop lite snabbt till små korvar (eller små larver haha).
 
Koka upp vatten+salt i en vid kastrull och ha i så mycket gnocchis åt gången att de inte nuddar varandra. Låt dem koka tills de flyter upp till ytan, då tar du upp dem med hålslev och lägger i nästa laddning.
 
Trattkantarellsåsen gjorde jag genom att blötlägga torkade trattkantareller jag fått av min farbror i någon timme. Sedan kramade jag ur dem, stekte dem i smör, hade i salt, peppar, mycket soja, grädde och vitt vin. Koka ihop i några minuter. Har du inte trattkantareller, gör såsen på någon annan god svamp eller en helt annan sås, gnocchin är ju väldigt neutral så det finns mycket som passar till.
 
 
Häll såsen över gnocchin och blanda runt. Ha på massa ruccola och blanda in den med. Toppa med riven manchego (eller parmesan) och rostade solrosfrön.
 
Servera gärna på ett stort fat och med ett gott rödvin till för den italienska familjekänslan!
 

När gryningen kysser skymningen utan dag däremellan

Mörkertiden är precis slut här i Tromsö. Från den 21 december tills den 21 januari har vi inte haft sol. Jag trodde att mörkertiden innebar att det skulle vara helt mörkt, dygnet runt i två månader men det har det inte varit. Det har varit ljust cirka tre timmar om dagen men solen har aldrig lyckats ta sig över bergen. Det har inneburit att jag i två månader har njutit av tre timmars konstant gryning som sakta gått över till skymning innan mörkret kommit tillbaka.
 
Det har varit så otroligt vackert, himlen har konstant varit en perfekt gradient i sköra pasteller.
 
Den här bilden är tagen från mitt köksfönster på morgonen. Berget heter Tinden och är Tromsös högsta. Det ska jag gå upp på så fort det blir vår!
 
Det här är utsikten som jag vaknar till varje morgon, från sovrumsfönstret. Magisk himmel och utsikt över takåsarna och bergen.
 
Första dagen som solen kom tillbaka så började jag som tur var inte förens vid ett. Så jag hann se strålarna träffa Tromsö från bron över till fastlandet. Ser ni till höger borta på ön så är några av husen ljusa, det är solen!
 
Igår gick jag ner till hamnen för att få lite sol i ansiktet själv. Strålarna är inte starka men det var helt fantastiskt ändå!
 
Nu kommer ljuset komma tillbaka snabbt, för varje dag får vi åtta minuter mer.
 
Jag avslutar med två bilder på min utsikt från köksfönstret/sovrumsfönstret i skymningen.
 
Det är faktiskt mycket roligare än jag trodde att uppleva det här med mörketid och vinter. Nu sitter jag i vårt lilla hus med en brasa tänd. Ikväll ska jag laga gnocchi med trattkantarellsås till mig och Ludde och Fredrik och sedan ut och dricka lite drinkar i min nya svarta klänning. Vi har precis fått internet, har varit utan fram till nu. Nu lånar vi av vår snälla granne.
 
Rubriken syftar förresten på vad en ungersk uteliggare sa till mig för någon månad sedan. Han brukar komma till mitt jobb och så ger jag honom varm choklad också pratar vi. Han övar på sin norska och jag får lära mig lite om hans liv. Han sa till mig att det han gillade bäst med vintern i Tromsö var det poetiska i stämningen, hur gryningen kysste skymningen utan dag däremellan, det tyckte jag var vackert.

Allt är möjligt och allt händer och allt går

Det är en sådan dag.

 

Jag vaknar och kroppen gör ont, som att irritationen har blivit fysisk och satt sig i mina axlar, rygg och nacke. Till och med benen är svaga.

 

Han har väckt mig för han vet inte att jag gick och la mig jättesent igår.

 

Jag blir irriterad på honom för att han inte fattar utan pratar med mig på något konstigt skämtsamt sätt. Han kittlas och pratar barnsligt. När jag försöker säga något på riktigt så skämtar han bara bort det, han är inte öppen för djuphet idag och jag har ingen yta, inte idag.

 

Jag vill bli något stort tänker jag.

Definiera stort.

Jag vill bli någon som betyder någonting.

Definiera betyder.

Jag vill vara någon.

Definiera vara.

 

Jag låter tankarna prata med varandra, ignorerar hans skratt.

 

Men när han har gått till jobbet saknar jag att ha honom där. Det är som att inte tankarna klarar av att ha hela det här utrymmet för sig själva. De leker som barn i ett tomt museum, skriker för högt, fattar inte att tystnaden är en del av stenväggarna. Jag behövde hans bakgrundssurr, hans yta, för att inte drunkna i tomheten som jag gör nu.

 

Jag tänker på Frida Kahlo och hennes Diego Riviera. Jag undrar om de någonsin pratade barnsligt med varandra. Om de hade dagar som bara gick utan att någonting hände. Jag undrar hur det är att vara en stor konstnär, hur det var när de levde. Hur mycket tid handlade om konsten och hur mycket tid bara levdes upp?

 

Mest av allt undrar jag om de, om hon, ibland kände att hon låtsades. Att hon spelade rollen som den stora konstnärinnan eller om hon alltid bara var den hon var. Jämförde hon sig med någon? 

 

Hur många fanns det att jämföra sig med då?

 

Jag tänker på hennes tavlor. Den som berört mig mest är en av de sista, det kanske till och med är den allra sista. "The Last Supper" heter den. Det är den där hon har samlat alla versioner av sig själv för en sista måltid. Hon har tagit sig själv från de självporträtt hon gjort genom året och satt sig till bords med alla samman. Den Frida som var med i en hemsk bussolycka, den som förlorade sitt barn, den som var kär och gifte sig, den som blev lämnad, den som lämnade. Alla de kvinnor hon har varit genom sitt liv sitter ner för samma sista måltid.

 

Tavlan präglas av ett lugn. En sista sammanfattning, det var det här det blev, det här är mitt liv.

 

Jag tycker att den är helt fantastisk. 

 

Jag är imponerad av hur hon vågade definiera de olika tiderna i sitt liv. Måla en bild av tiden och sedan i slutet vara så nöjd med definitionerna att hon tar en sista bild av alla tillsammans.

 

Jag vågar inte definiera mig. Är rädd att bestämma något. Vågar inte ha en blogg för tänk om jag ändrar mig och någon redan har sett det jag skrivit? Redan definierat mig som den jag var, och inte den jag är, nu.

 

Jag undrar om Frida hade haft en blogg om hon hade levt idag. Jag undrar hur de döda stora hade levt om de hade levt idag. Hade Einstein twittrat? Vem hade varit kompis med Frida Kahlo på facebook? Hade hon haft något av sina självporträtt som profilbild?

 

Jag undrar om hon ens hade målat de porträtten om hon hade levt idag. Om hon hade kunnat ha samma knivskarpa definition i den här tiden, där allt är möjligt och tillgängligt och alla är lite av allt. Multikonstnär. "Författare, bloggare, musiker och ölbryggare". Tiden där våra titlar inte får plats på visitkorten och allt försvinner i bruset. Där alla jämför sig med varandra för att vi för första gången vet vad våra 300 närmaste människor hittar på, plus alla kändisar och alla andra vi ser, på tv, på bloggar, på gatan. Vi får allas liv, en fraktion av alla liv serverat i ett flöde på en skärm. Vi konsumerar deras dagar, deras måltider, deras tankar, gör deras liv till en del av våra liv.

 

Samtidigt är det här tiden där jag 23 år gammal har varit i över 30 land och kan åka vart jag vill redan imorgon. Där jag kan äta mat från alla olika delar av världen och där människorna på mitt lokala bibliotek kommer från minst lika många land som jag besökt. Där jag kan lära mig vad jag vill genom en googling och där jag kan skaffa mig vänner, till och med kärlek, i en annan kontinent. En kompis till mig hade en kille i Australien förut, han bodde i Sydney och hon i Oslo. Någon gång så tänkte jag på att ifall en utomjording skulle titta ner på jorden och någon skulle säga till hen att "på motsatta sidor av det där klotet så bor två människor som älskar varandra, som är varandra närmare än de är någon annan" . Jag undrar om utomjordingen skulle ha trott på det? 

 

Om man på den där andra planeten inte hade haft internet? Hade man kunnat greppa att kommunikation och närhet kunde ske genom luft då? Kan det det?

 

Det här är tiden där jag kommer ha hunnit mer innan jag är 30 än mina mor och farföräldrar gjorde under hela sina liv. Där jag kan förverkliga mig själv och göra precis vad jag vill.

 

Allt är möjligt och allt händer och allt går.

Bara du vill.

Bara jag vill.

Bara du tar tag i det.

Ja, bara jag tar tag i det.

Så.

Vad vill jag?

 

Förvirrad över allt som händer i huvudet öppnar jag datorn och klickar runt. Inget händer någonstans, inget som fångar i alla fall. På Facebook  skriver folk ointressanta saker eller så ger mig uppdateringarna bara ångest, får mig att känna att jag inte gör något av mitt liv. Inga roliga bloggar har uppdaterats och jag orkar inte låtsas att jag bryr mig om att vara en sådan som läser artiklar på dn.se idag.

 

Jag öppnar Photo Booth och möter mig egen förvirring. Vrider ansiktet, ser om förvirringen blir bättre av en annan vinkel, om ljuset från skärmen faller på kindbenen eller snett på hakans linje. Jag prövar att le. Det går inte, det ser bara rutinmässigt ut, ögonen är inte med. Men när jag vinklar hakan snett neråt faller ljuset fint i alla fall. Jag klickar av kameran och inser att jag inte stängt av ljudet, får panik över att någon ska märka att jag sitter här och tar kort på mig själv så jag snabbar mig med fingrarna bort mot mute. När blixten går av har jag inte hunnit få tillbaka vinkeln jag hittade och bilden som möter mig är suddig och jag tittar bort.

 

Det känns talande. Inte ens i raden av självporträtt i Photo Booth är jag självklar idag.

 

 
Det här är en text jag skrev för någon vecka sedan och som jag tyckt varit lite läskigt att publicera då det är texter som denna mina dokument på datorn är fylld av men som jag aldrig brukar visa. Den handlar inte nödvändigtvis om mig utan mer om tiden.
 

2013 i en lista

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Spenderade en hel vår i Berlin, flyttade ihop med min kärlek, sov i en bil i två månader, besteg Rumäniens näst högsta berg, tog examen från Hyper Island, bestämde mig för att vika av från den vägen jag var på väg osv. Massa nytt!

 

 
 

Vilka länder besökte du?
Oj. Sverige, Tyskland, Italien, Grekland, Albanien, Montenegro, Kroatien, Tjeckien, Polen, Ukraina, Rumänien, Norge. Bra resår!

 

Vad var din största framgång 2013?
Hm. Vet inte riktigt. Kanske att jag köpte en bil utan körkort och bilade genom östeuropa och alla de människor jag träffade för att jag åkte dit. Eller för att jag vågade säga att jag inte vill hoppa på den naturliga vägen efter Hyper, iaf inte direkt. Ja den största framgången är nog att jag mer bestämt vågat gå min egen väg. Också är jag stolt att jag verkligen tagit hand om mig själv fysiskt.

 

Bästa köpet?
Min macbook air. Älskar den. Och Ingela, vår bil som tjänade oss intensivt och troget i tre månader

 
 

 

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Berlin. Alla de på Loopcam. Ludde. Känslan av att vara fri och på väg.

 

Och ledsen?
Att det är så himla svårt att hinna med alla man älskar och att jag och många av mina nära lever så olika liv just nu som inte går att kombinera. Och framtidsångest.

 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2013?
Hm svårt, de flesta med Panda Bear och Jessie Ware och mest av allt Phosphorescent - Song for Zula.

 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Väldigt mycket mer stabil. Kanske färre extrema lyckorus men inte heller någon avgrund tror jag. Mer djup, sann lycka skulle jag säga.

 

Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit mer. Träffat Malin mer. Gjort lite mer vad JAG vill och lite mindre anpassning.

 

Vad önskar du att du gjort mindre?
Tvivlat på saker jag redan vet.

 

Blev du kär i år?
Mer än jag någonsin varit. Det har varit mitt och Luddes bästa år, känner mig typ nykär.

 

 
 

Favoritprogram på TV?
Har ingen tv. Men tredje säsongen av Game of Thrones var magisk. Jag och Ludde hade GoT kväll varje måndag och kollade och diskuterade sedan avsnittet i typ tre timmar samtidigt som vi kollade på den här kartan för att förstå allt.

 

Bästa filmen?
Utan tvekan Blå är det varmaste färgen, kanske den bästa filmen jag någonsin sett. Extrem känsla av verklighet på det vackraste och sorgligaste av sätt.

 

Bästa boken du läste i år?
Fatuhiva av Thor Heyerdahl och The Reluctant Businessman av Yvan Chouinard är nog de två som påverkat mig mest.

 

Årets bästa låtar?
Jag kommer aldrig någonsin ihåg vad en låt heter men har lyssnat väldigt mycket på First Aid Kit, Jessie Ware och How to dress well.

 

Bästa matupplevelsen?
Halloumi mit brot på Falafel på Skalitzerstrasse i Berlin, saknar den varje dag, den är perfekt.

 

Något du önskade dig och fick?
Bo i Berlin, åka på resa med Malin och Maja, examen från Hyper Island och att resa mycket. Och fri tid att bestämma över själv.

 

 

 

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Jag var i Göteborg med Malin, Maja och Ludde, fick en näspiercing i present (som nu har blivit infekterad och utplockad :( ) och hade en riktig fin dag med mina bästa.

 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Typ inte? Det har varit ett fantastiskt år. Kanske att känna mer vad jag vill yrkesmässigt. 

 

Vad fick dig att må bra?
Ludde, vänner och Berlin.

 

 

 

Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?
Mer kreativ utmaning och tid. Mer excentriska människor runt omkring mig.

 

Vilken kändis var du mest sugen på?
Sayid i Lost.

 

Vem saknade du?
Jag saknade mina bästa vänner som är utspridda överallt.

 

De bästa nya människorna du träffade?
Väldigt många helt underbara! I Berlin Johanna, Laura, Alice och alla de på Loopcam. Och sedan flera spännande på resan. Och här i Tromsö har jag lärt känna Fredrik som är helt fantastisk.

 

Högsta önskan just nu?
Att få mer ro i ovissheten och att lite mer ska hända.


✌☺recept☺✌

 
Typ det bästa med att äta hemgjord sushi: resterna dagen efter.
 
Här är mitt tips: Ta en tallrik. Bottna med sushiris, marinera upp lite lax i soja och sesamolja, ha på. Toppa med skivad avocado, purjo, gurka, lite kimchii och sesamfrön. Stört gott. Idag (rester dag 2) stekte jag ett ägg lätt och hade till. Typ som kall bimpibap!

Sommar i Berlin

Jag tänkte lägga upp lite bilder från de sista veckorna i Berlin innan vi flyttade där ifrån. Jag var ledig, Hanna kom på besök, Ludde fyllde år, vi hade fest och livet var typ perfekt. Alla kort är förresten tagna med engångskamera.
 
Jag och Ludde på vår sjukt spexiga balkong. Åh. Saknar den. Och Bo. 
 
Vår isländska kompis Nina som råkade vara i Berlin samtidigt som oss för att plugga konst.
 
Bra frukost. Färsk mango i yoghurt och äggmackor.
 
Min fina Hanna kom på besök och vi gjorde en ny version av en gammal favoritbild. 
 
Hela gänget (känns verkligen som en hela gänget bild) utanför vår port där det var en indisk restaurang
 
Ludde och Hanna lite nyvakna och dagen efter trötta
 
Vi åkte ut till en liten sjö i utkanten av Berlin och badade i smutsigt vatten och hängde i solen.
 
Magiskt ljus.
 
Vi delade ett bord på Mauerpark med Johanna och sålde allt vi inte ville ta med hem. Riktigt fin dag.
 
Och passade på att pröva typ all mat som fanns på marknaden.
 
Wille kom också ner och vi åt mat på den där indiska restaurangen i botten av vårt hus.
 
Passade på att turista lite.
 
Också fyllde Ludde år!! Magdis kom över kvällen innan med champagne och blommor!
 
Och på morgonen fick han paket såklart.
 
När man fyller år får man ju bestämma allt så Ludde bestämde att vi skulle åka och bada.
 
Och äta på Berlins tveklöst bästa indiska restaurang. (där man kan skriva ut ät 2 för 1 kuponger på hemsidan!)
 
Också glassdessert såklart. Så söt<3
 
Och på kvällen drog vi till Mauerpark och drack lite öl med Hypergänget + Alice.
 
Fina.
 
Och sista kvällen fyllde vi vår lägenhet med människor, Lidl bubbel och kakor.
 
Sista sushin på stället en minut bort där alla kockarna är japaner.
 
 Haha alltså denna bild. Vi släpade vår packning genom typ hela Berlins tunnelbanesystem med två byten och upp och ner på järvägsstationen (tog tåget hem till Sverige). När vi var framme vägde vi allt, 130kg, vi hade alltså burit hem vår egen vikt i saker. Haha så sjukt, hade sanslös träningsvärk dagen efter.
 
Åh vad jag saknar Berlin. Vi har redan börjat prata om att hyra en lägenhet där någon månad nästa sommar och sedan typ tvinga ner alla och hälsa på. Finns inget bättre än sommar i Berlin.

Hur jag lärde mig springa en mil

Jag har börjat springa, för första gången i mitt liv. I tre och en halv månad har jag sprungit minst två gånger i veckan och oftast tre eller fyra. 

 

Jag började när vi var ute och reste. Jag kände att om jag ska sitta så mycket i en bil så måste jag röra mig också. Det här kanske är det tillfället då jag äntligen ska ta och lära mig springa. För det var det det handlade om för mig, att lära mig springa, något jag hatat (eller trott mig hata) i hela mitt liv. 

 

Jag tror att jag hatat att springa mest för att jag alltid känt mig så otroligt okompatibel med det. (Läs gärna mitt inlägg från några dagar sedan om min relation till sport här)

 

I våras pratade jag med Martin på min dåvarande praktik och sa att jag alltid har velat kunna springa en mil, men jag är ju inte en sån som springer så det kommer jag nog aldrig göra. Han sa åt mig att det är väl bara att börja?

 

Jag insåg att jag måste sluta låta min egen självbild definiera vad jag kan och inte kan. Om jag vill börja springa, då är det ju faktiskt, precis som Martin sa, bara att göra det.

 

Jag satte upp ett mål. Jag ville lära mig springa en mil på en timme. Sedan gick jag ut och sprang en första gång för att testa hur långt jag orkade. Jag klarade med nöd och näppe 2,5 km på ungefär 20 min och då var jag helt slut.

 

Sedan gjorde jag upp en plan. Om jag ville lära mig springa en mil så måste jag bygga upp min kondition långsamt. Min träningsplan såg ut såhär:

5x 20 min

3x 25 min

3x 30 min

3x 35 min

2x 40 min

2x 45 min

2x 50 min

2x 55 min

60 min = 1 mil!

 

Alltså, jag började med att springa så länge som jag klarade av och gjorde det fem gånger så att jag skulle bygga upp min säkerhet lite. Sedan ökade jag långsamt tiden (och automatiskt distansen). Det sjuka var att det blev ganska lätt ganska snabbt. När jag kom upp på att springa 30 min så tyckte jag inte att det var jobbigt längre. Från att ha varit helt slut efter att ha sprungit i 20 min så var det en sjuk känsla att verkligen orka springa i en hel halvtimme.

 

Vissa dagar gick det sämre och då tillät jag mig helt enkelt att springa lite kortare, för att inte ta bort känslan av att det här faktiskt var något som gick. Och det fortsatte att gå lättare och lättare. När jag kom hem från resan så gick jag och min pappa ut och sprang. Då lyckades jag springa 8,5km och samtidigt prata med honom.

 

 

Mina tips för att börja springa:

  • Ha på dig kläder som du känner dig fin i, det är viktigare än att de är så himla praktiska. Jag är en väldigt estetisk person och tycker att det är jobbigt att vara klädd i saker som jag inte tycker är fina, hur praktiska de än är. Därför hjälper det mig mycket att ha coola kläder, det gör att jag känner mig lite mer som mig själv när jag är ute och springer. Om du ska köpa några grejer, köp en bra tränings-bh (så du inte får ont i brösten) och bra skor (när jag bytte slutade mina knän göra ont!).
  • Ingen annan vet hur långt du sprungit när de möter dig ute. För alla som ser dig tänker bara att du är sjukt sportig. Njut av det.
  • Spring på nya ställen, det är ett asbra sätt att upptäcka nya områden eller se städer.
  • Om det blir för jobbigt, gå ett tag och börja sedan spring igen.
  • Lyssna på podcast eller musik. För mig funkar det mycket bättre att springa till en podcast än till musik för det tar bort mer fokus från det jobbiga eftersom jag måste hänga med i någon annans samtal.
  • Sätt upp ett mål (obs, inte orimligt och inte för långt bort!!) och gör upp en plan för hur du ska nå dit, och avvik inte från den planen…
  • … skaffa en person som hjälper dig att hålla dig till planen. Ludde sa hela tiden till mig "Hanna skulle inte du springa idag?" och det fick mig otaliga gånger att faktiskt göra det fast jag egentligen inte orkade.
  • Om du verkligen inte orkar springa en dag, klä på dig dina springkläder ändå och gå ut och gå istället. Ofta när jag gjort detta har det slutat med att jag sprungit i alla fall, liksom; "jag kan ju lika gärna passa på när jag ändå är ute".
  • Hitta den tiden på dagen det passar dig att träna. När vi var ute och reste sprang jag alltid på morgonen, innan frukost. Jag tycker att det är skönt att träna när jag inte har något alls i magen och dessutom fick jag massa energi till resten av dagen.
  • Du måste inte alltid springa så långt du tänkt. Det är bättre att springa femton minuter än inga alls. Faktiskt. 
  • Tillåt dig själv att känna dig duktig när du tränat. Duscha, ta på dig parfym och fräscha kläder. Känn hur skönt det känns i kroppen. Var jävligt nöjd över att du nu är en sådan där cool sportig person som precis varit ute och sprungit.

 

Lycka till!!!

 

 
 
 Bildbevis: Ja, igår var jag ute och sprang i Tromsö. Inspirerad av alla galna personer jag sett i löpartights och broddar och tänkt "Herregud det där skulle jag aldrig göra" tills jag än en gång insåg att jag måste sluta begränsa mig själv och gav mig ut. Har aldrig känt mig så sportig i hela mitt liv.

Om

Min profilbild

Jag heter Hanna, är 23 år och bor just nu i Tromsö. Jag älskar naturen, att studera andra människor och historier. Jag är nästan alltid på väg någonstans, antingen i världen eller i tankarna men det här är stället där jag stannar upp litegrann och berättar vad jag tänker på.

Hanna

RSS 2.0